Apropå skadorna i friidrottslandslaget inför EM menar flera "experter" att tjejerna och killarna tränar för hårt i förhållande till sin ålder, dvs. de är äldre nu men har inte anpassat träningsmängden efter de nya förutsättningar. Om detta skrev Aftonbladet Sport igår (tisdag).
.
I vissa fall kan det säkert vara så. Ju äldre vi blir, desto mer tid behöver kroppen för att återhämta sig. Många gånger tror jag att stressen att "bli så bra som möjligt" gör att en del tränar mer än vad som är bra. Jag tror också att det är vanligt att både eliten och hårdsatsande motionärer tränar alldeles för mycket högintensiv träning, med skador som följd. I artikeln säger ckså Anders Gärderud att det finns en obalans. Man är för fokuserad på effektträning och ägnar sig för lite åt grundträning. Jag tror absolut att detta stämmer. Högintensiv träning sliter på kroppen och kräver lång återhämtning. En del hårdsatsande motionärer tränar lika mycket som elitidrottare, men glömmer nog ofta bort att eliten har idrotten som jobb och har därmed mycket större möjligheter till vila och återhämtning. De aktiva i friidrottslandslaget har all tänkbar hjälp de kan få och bör inte råka ut för detta, men ibland kan olyckliga omständigheter ställa till det. Jag tror att många skulle kunna få större effekt på sin träning om de tränade lite mindre och fick mer vila. För eliten kanske det handlar om att våga avstå från träning trots press och förväntningar, att våga lita på att resultaten ändå kommer.
.
.
Däremot har jag svårt att förstå vad Erica Johansson menar när hon säger att Idrottare måste bli bättre på att lyssna på kroppen och träna de delar som är bra. Den första delen håller jag med om, kroppens signaler är viktigast. Men den andra delen om att de bör träna de delar de är bra på förstår jag inte. Självklart ska man fortsätta träna dessa delar, men fokus bör ju ligga på att stärka de svaga delarna. Ordspråket Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk stämmer onekligen rätt bra här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar