Även om vårtecknen började komma i Stockholm förra veckan så kom det ju ett bakslag i fredags. Och självklart hade jag ett löppass inplanerat, men särskilt sugen blev jag ju inte när jag insåg att det snöade. Så kontransten var onekligen stor när jag i söndags eftermiddag hade barmark under fötterna i ett soligt Monte Gordo (Portugal). Med ett stort leende på läpparna fortsatte jag av ren lycka på egen hand när de andra sprungit klart.
Nu har det varit sol hela tiden, det har varit ganska regnigt. Men enligt prognosen ska det vända på onsdag och sedan ska det vara sol. Bara. Vem vet, jag kanske till och med hinner få lite färg innan jag kommer hem.
Som vanligt är det ett gäng sköna människor med på resan. En av dem är Markus Torgeby. Han har en härlig inställning till livet och hans historier från tiden då han bodde i en kåta är underbara. Dessutom är det en fröjd att se honom springa: han har så lätta steg att jag blir avundsjuk.
Bild lånad från www.markustorgeby.se
Att omge sig med inspirerande människor är härligt när man är långt ifrån familjen. Sista kvällen hemma var det uppenbart att min dotter inte var helt nöjd med att jag packade och på lördagen blev det än värre. Hon var både arg och ledsen och det uttrycktes i ett riktigt vredesutbrott där hon både skrek och slogs - vilket är väldigt olikt henne. Efter mycket om och men lugnade hon sig så pass att hon kunde sätta ord på det: ”pappa, jag tycker inte om att du ska åka bort”. Och när jag ringde hem på söndagkvällen sa hon "jag känner mig ensam när Du inte är här". Det var som att ha en kniv i bröstet! Jag har rest ganska mycket och visst har hon sagt att hon längtat och saknat mig, men inte så här. Så när hon ville leka med grannarna istället för att ha en mysig familjekväll hemma var det kanske lika bra. Jag behövde packa allt det jag inte hann under veckan, så hon hade säkert roligare där. Vi får ta igen familjetiden när jag kommer hem.
