Lidingöloppet avklarat....

Idag var det dags för Lidingöloppet: 30 kilometer terräng och väldigt många backar. Efter mitt första Lidingölopp sa jag faktiskt "aldrig mer" - vilket min fru gärna påminner mig om - men nu tycker jag att det är ett av de roligare loppen. Kanske för att jag alltid gillat att springa i skogsterräng och för att jag numera är ganska stark i uppförsbackarna. Och vädret visade sig ju från sin bästa sida: 15-19 grader varmt och sol. Perfekt väder för långlöpning. Med andra ord, goda förutsättningar för att klara loppet på under 2.30 som var min målsättning.

Så det var med spänd förväntan jag vaknade i morse, men lite orolig var jag också. För laddningen inför loppet har inte gått riktigt som jag velat. Eller rättare sagt, jag har har testat ett nytt sätt att ladda som inneburit att jag fram till och med i måndags har kört tröskelpass varje dag. Jag har med andra ord tränat väldigt tufft i syfte att bryta ned kroppen för att kroppen sedan ska överkompensera när den får vila. Den här typen av laddning kan vara lite vansklig eftersom det är svårt att veta exakt när du ska sluta och låta kroppen vila. Själv kan jag konstatera att jag ha slutat en dag tidigare, dvs i söndags. När jag vaknade i morse var mina ben fortfarande stumma. Hoppades att det skulle släppa efter lite uppvärmning, men så blev det inte. Så jag tvingades öppna lite försiktigt för att få igång benen och det blev faktiskt lite bättre. Visst gick loppet i vågor med med lätta och jobbiga perioder. Men jag provade att använda ett mantra - " Jag är lätt. Jag är stark. Jag är snabb"- och förvånades över hur bra det fungerade. De tunga perioderna försvann ganska snabbt och jag kunde fokusera på annat än hur jobbigt det var.

Hur gick det då? Jo, jag tog mig i mål på ca 2.33, förvånansvärt pigg. Kanske hade jag kunnat pressa mig lite till, men det är lätt att vara efterklok. Och jag är nöjd och glad med min prestationen. Jag förbättrade ju min tid med ca 15 minuter, jag känner mig fräsch och mår bra. Så pass bra att jag funderar på en lätt löprunda imorgon.


Bilden är lånad från www.lidingoloppet.se

Stockholm halvmarathon

Bilden är lånad från http://www.stockholmhalvmarathon.se/

Om några timmar går starten på Stockholm halvmarathon och jag är inte där. Jag hade tänkt springa, men så kom annat i vägen. Så nu får jag istället hålla tummarna för alla vänner och kunder som står på startlinjen. Ett par av dem tänker jag lite extra mycket på, till exempel underbara Susanne som jag har coachat i några månader med det här loppet som mål. Om ingenting oförutsett händer är jag säker på att hon kommer klara målet med marginal. En annan är H som regelbundet kommer på de Runningclub-klasser jag håller på Balance Training. Varje gång jag möter henne kommer hon med ett stort leende: hon inspirerar mig massor och jag hoppas att jag kunnat bidra till att hon klarar halvmaran idag som blir hennes första längre lopp. Men det är så klart många, många fler jag tänker på idag. Så lycka till, alla Ni som springer idag.

Har tjejloppen spelat ut sin roll?

Idag går den 27:e upplagan av Tjejmilen av stapeln och i våras sprang 144 000 kvinnor Vårruset. Och visst är det fantastiskt att så många kvinnor springer, men frågan är om inte Maratonbloggens fråga (SvD den 22 juni) är befogad: Har inte tjejloppen spelat ut sin roll i dessa jämställdhetstider?

Jag tror det. Ta Tjejmilen, till exempel, som startade 1984 för att löptjejer upplevde att alla andra tävlingar först och främst fokuserade på männen. För att kvinnorna kom i andra hand. Så är det ju inte riktigt idag. Men jag har oxå hört att när Tjejmilen startade var det inte så vanligt med kvinnliga löpare som idag. Eller kvinnor som tränade överhuvudtaget, för den delen. Tjejloppen handlade lika mycket om att väcka träningsintresset hos kvinnor, att skapa ett lopp där kvinnor kunde känna sig bekväma. Utan att behöva tävla mot män. På så vis kanske tjejloppen fortfarande fyller en viss funktion. En forum för kvinnor att tävla på sina egna villkor. Och många nybörjare väljer också Tjejmilen som första tävlingslopp eftersom de tycker att det är en skön stämning. En löparfest.

Men idag har ju kvinnorna verkligen tagit steget in på löparspåren - och gymmen - för länge sen. Och med framgångsrika svenska friidrottskvinnor är det väl - förhoppningsvis - ingen som tycker att det är konstigt med kvinnor som springer eller att de är mindre värda än män som springer? Dessutom finns det en hel del - kvinnor och män - som provoceras av att "tjejloppen" - oavsett gren - är avsevärt kortare än huvudtävlingarna (se t.ex. Tjejvätterns 10 mil v/s Vätternrundans 30 mil). Nä, är det inte bättre att skrota "tjejklasserna" och införa fler klasser/distanser som är öppna för alla? Numra finns det ju en Halvvättern: - varför inte skrota Tjejvättern och införa "en tredjedels Vättern" istället? För många män är ju oxå nybörjare. Så ur ett jämställdhetsperspektiv tycker jag att tjejloppen borde skrotas.