Idag är jag världens stoltaste pappa! Lilltjejen har sprungit sitt första löplopp: Lilla Victorialoppets miniklass, 1500 meter. Dagen till ära hade hon fått alldeles egna löparkläder - och "löparflätorna" satt också på plats! Jag tycker att det är viktigt att även hon känner att hon har egen och särskild sportutrustning precis som vi. När vi kom till Borgholm frågade vi henne flera gånger om hon ville att min fru eller jag skulle springa med henne, men hon svarade resolut att nej, hon skulle springa själv. Och det beslutet stod hon fast vid. Vi fick inte vara i närheten av henne i startområdet. Hon värmde upp själv, såg med stora ögon på alla andra barn som skulle springa och vi såg att hon var både nervös och förväntansfull. Plötsligt fick vi syn på gamla bekanta till E. En liten tjej hon träffade första gången på BB Stockholm där de föddes med ca 30 minuters mellanrum och sedan tillbringade nästan en vecka bredvid varandra. Trots att de inte setts på länge fann de varandra direkt och sprang hand i hand större delen av loppet.
När startskottet gått och alla stuckit iväg började vi fundera på om vi kanske borde springa med, åtminstone i bakgrunden om något skulle hända. Så jag stack iväg. Men så fort hon fick se mig frågade hon "vad gör du här". Så jag ursäktade mig med att jag ville ta kort och då var det ok. Båda tjejerna stretade på och var superduktiga. Visst var det jobbigt ibland och de gick ett par gånger. Men när vi kom ut ur skogen och de hörde publiken fick de nya krafter. När de kom in på idrottsplatsen spurtade de och tog sig i mål på ca 13 minuter. De pustade ut i ungefär två sekunder och sen var det dax för det viktigaste: medalj och glass! Jag är så otroligt stolt över henne och det var så roligt att hon själv tyckte det var kul att springa, så jag hoppas det blir fler lopp i framtiden.
Efter en fika i Borgholm satte vi oss i bilen och började köra hemåt. För nu var det min tur. Familjen släppte av mig på vägen, i Sandvik knappt 3 mil söder om Böda där vi bor. Målet var att springa hem och utforska den västra kustvägen, en väg jag tidigare aldrig sprungit så långt söderut. Det var otroligt vackert med havet och Kalmarsund på vänstra sidan och det öländska Alvaret på de högra.
Men löpturen hade ett smolk i bägaren: Efter en knappt timmes löpning kände jag plötsligt något rinna längs med benen. Jag kastade av mig vätskeryggsäcken och upptäckte att vätskeblåsan gott sönder. Det värsta är att det inte är första gången det händer mig. Båda gångerna det hänt mig har vätskesäcken spruckit. En gång kanske kan betraktas som otur, men två gånger....? Nu kommer i alla fall inte jag använda en vätskeblåsa från Nathan Human Propulsion Laboratories igen. Så jag avslutade med att springa de sista ca 20 km både varm och törstig. Så när jag kom hem var det vätska som gällde. Dessutom var jag otroligt sugen på läsk. Det händer inte ofta, men nu blev det en flaska Schweppes Lemon. Sen blev det läggdags tidigt efter en väldigt, väldigt bra dag.
1 kommentar:
Där sprang jag & mor förra lördagen :)
Skicka en kommentar