Vilken helg jag haft i Åre! Tidigt i fredagsmorse tog jag flyget till Östersund. Hur jag skulle ta mig därifrån till Åre visste jag inte, men tänkte att det går väl tåg eller någon buss. När jag landade och började kolla blev jag förvånad: det fanns inget som skulle funka både dit och hem. Att ta mig dit skulle inte vara några problem, det fanns ett tåg senare under dagen som skulle fungera. Men för hemresan på söndagen så fanns det varken tåg eller buss där jag skulle hinna med mitt flyg. Alternativet var flygtaxi, men det skulle kosta nästan tusen kronor vilket jag inte tyckte det var värt. I det läget såg jag reklamskyltarna för hyrbilar, så jag chansade. Och hade tur! Det fanns en bil ledig OCH det blev mycket billigare än alternativen - och dessutom är det ju ganska bekvämt att kunna åka när jag känner för det. Men jag funderar fortfarande på varför de inte anpassar tåg- och bussförbindelserna med flygen. Så många är det ju inte.
Annars ägnades fredagen åt förberedelser inför tävlingen, häng med med trevliga människor och mycket nervositet. För jag har varit väldigt nervös och orolig för det här loppet. Att springa femton kilometer är inga problem, men när dessa även innehåller tusen höjdmeter upp och ned är det en annan sak. Jag har aldrig tidigare sprungit i fjällen och visste inte hur jag skulle klara det. Så det var både skrämmande och spännande.
Klockan 9 på lördagsmorgonen gick starten för lagtävlingen. James som körde den första sträckan (paddling) gissade att det skulle ta knappt två timmar. Jag gick upp vid sju, sprang ett par kilometer för att få igång kroppen. Efter frukost och lite vila såg jag till att vara vid växlingszonen runt klockan 10.00. Jag gick runt och insöp den trevliga atmosfären, gick på toaletten ett par gånger (jag springer alltid på toaletten flera gånger innan en tävling) och värmde upp lite till. James kom springande upp mot växlingen ca kl. 10.45 och då var det min tur att börja jobba. Efter en klapp på axeln från James började jag trippa uppåt över Åre torg, mot Tott hotel och vidare upp i Tottliften. Mitt mål var att klara löpningen på två och en halv timme, men redan efter torget började jag att passera tävlande som gick istället för att springa. Så jag började fundera på om jag var dum som sprang och om jag skulle få äta upp det senare. Men jag kände mig ganska pigg och körde på.
Vid Tottliften kom den första ordentliga branten, där valde jag då att gå istället för att springa. Jag visste inte hur banan såg ut, men hade sagt till mig själv att vara smart och gå i de riktigt branta partierna och springa när det planade ut. Den planen höll bra och jag passerade många löpare från olika klasser (solo och duoklasserna startade innan lagklassen). Första delen av banan var en jordstig som på vissa ställen var ganska lerig. Men ju högre upp jag kom desto mer sten och berg blev det och mycket blötare och lerigare. Vissa delar mot slutet av stigningen var mer klättring än löpning. Så roligt! Jag visste inte hur banan såg ut då det var första gången jag springer här men jag kände mig stark hela vägen och efter en timme såg jag Åreskutan. Vilken glädje! Jag ökade stegen och sprang in i kontrollen för ett glas saft och en banan.
Sen bar det utför och jag kände en sån eufori när jag sprang. Jag skrek av glädje och skrattade högt när jag kastade mig ner för berget. Det var väldigt stenigt och trixigt i början, jag fick leka bergsget och det var väldigt roligt. Ett parti sprangs på skrå i snö om man ville - och det ville jag. Längre ned blev det mer myrlikt underlag. På ett par ställen sjönk jag ner till knäet i leran, på ett ställe trodde jag faktiskt att skon skulle bli kvar. Banan slutade med några kilometer på grusväg.
När jag trodde att jag hade cirka fyra kilometer kvar började jag höra en röst. Det lät som en speakerröst, men det kunde det väl inte vara? Det måste helt enkelt vara från något av de hus som fanns i närheten. Men rösten blev starkare och starkare och när jag frågade en man bland åskådarna hur långt det var kvar fick jag reda på att det bara var femhundra meter. Då blev det extra fart på mina ben! När jag kom in för växling hade mycket krafter kvar. Otroligt glad och full av energi kunde jag konstatera att jag klarat det på under två timmar! Jag är så nöjd. Jag har alltid älskat att springa i skogen och annan sorts terräng men tyvärr har det inte blivit så mycket av det de sista åren. Nu får det bli en ändring på det, det är ju så underbart!
Klockan 9 på lördagsmorgonen gick starten för lagtävlingen. James som körde den första sträckan (paddling) gissade att det skulle ta knappt två timmar. Jag gick upp vid sju, sprang ett par kilometer för att få igång kroppen. Efter frukost och lite vila såg jag till att vara vid växlingszonen runt klockan 10.00. Jag gick runt och insöp den trevliga atmosfären, gick på toaletten ett par gånger (jag springer alltid på toaletten flera gånger innan en tävling) och värmde upp lite till. James kom springande upp mot växlingen ca kl. 10.45 och då var det min tur att börja jobba. Efter en klapp på axeln från James började jag trippa uppåt över Åre torg, mot Tott hotel och vidare upp i Tottliften. Mitt mål var att klara löpningen på två och en halv timme, men redan efter torget började jag att passera tävlande som gick istället för att springa. Så jag började fundera på om jag var dum som sprang och om jag skulle få äta upp det senare. Men jag kände mig ganska pigg och körde på.
Vid Tottliften kom den första ordentliga branten, där valde jag då att gå istället för att springa. Jag visste inte hur banan såg ut, men hade sagt till mig själv att vara smart och gå i de riktigt branta partierna och springa när det planade ut. Den planen höll bra och jag passerade många löpare från olika klasser (solo och duoklasserna startade innan lagklassen). Första delen av banan var en jordstig som på vissa ställen var ganska lerig. Men ju högre upp jag kom desto mer sten och berg blev det och mycket blötare och lerigare. Vissa delar mot slutet av stigningen var mer klättring än löpning. Så roligt! Jag visste inte hur banan såg ut då det var första gången jag springer här men jag kände mig stark hela vägen och efter en timme såg jag Åreskutan. Vilken glädje! Jag ökade stegen och sprang in i kontrollen för ett glas saft och en banan.
Sen bar det utför och jag kände en sån eufori när jag sprang. Jag skrek av glädje och skrattade högt när jag kastade mig ner för berget. Det var väldigt stenigt och trixigt i början, jag fick leka bergsget och det var väldigt roligt. Ett parti sprangs på skrå i snö om man ville - och det ville jag. Längre ned blev det mer myrlikt underlag. På ett par ställen sjönk jag ner till knäet i leran, på ett ställe trodde jag faktiskt att skon skulle bli kvar. Banan slutade med några kilometer på grusväg.
När jag trodde att jag hade cirka fyra kilometer kvar började jag höra en röst. Det lät som en speakerröst, men det kunde det väl inte vara? Det måste helt enkelt vara från något av de hus som fanns i närheten. Men rösten blev starkare och starkare och när jag frågade en man bland åskådarna hur långt det var kvar fick jag reda på att det bara var femhundra meter. Då blev det extra fart på mina ben! När jag kom in för växling hade mycket krafter kvar. Otroligt glad och full av energi kunde jag konstatera att jag klarat det på under två timmar! Jag är så nöjd. Jag har alltid älskat att springa i skogen och annan sorts terräng men tyvärr har det inte blivit så mycket av det de sista åren. Nu får det bli en ändring på det, det är ju så underbart!
1 kommentar:
Jag säger ju att terräng är betydligt roligare än att mala asfalt : ) Härligt jobbat och äntligen kom bilden från toppen på Åreskutan!
/Michelle
Skicka en kommentar