Stolt och inspirerad

För mig är jobbet som tränare så mycket mer än bara träningen. Jag vill se helheten för att få träningen och kroppen att fungera. Och med helheten menar jag alla delar av personens liv, oavsett om det är en motionär eller någon som tävlar på elitnivå. Ibland blir det ju lite för mycket i livet och träningsmotivationen försvinner. Eller så blir träningen ytterligare ett stressmoment när vila är det enda rätta. Och visst är träningen viktigt även i dessa lägen, men ibland måste vi inse att det finns annat som måste komma före och som måste få vara viktigare.

I min roll som coach försöker jag hjälpa människor att själva hitta vägarna och komma fram till beslut genom att vägleda dem. Att hjälpa dem att sätta realistiska mål och nå dem. Och ibland blir jag lite extra stolt över dem. Igår pratade jag med en tjej som tävlar på elitnivå inom sin idrott och som jag coachat mot ett par speciella mål under året. Det första klarade hon med bravur. Hon gjorde så fantastiskt bra ifrån sig, långt över mina förväntningar. Tyvärr innebar tävlingen att hon tog ut sig lite för mycket och kroppen gick in i ett stresstillstånd. Sedan dess har jag försökt lämna henne ifred för att inte stressa henne ännu mer. Men jag har ändå försökt visa att jag finns här - om och när hon vill. Särskilt med tanke på att hennes andra mål äger rum under hösten och kräver en extremt hård prestation. Under vårt samtal igår berättade hon att hon bestämt sig för att avstå från den tävlingen. "Den finns ju kvar" sa hon. Och när jag hörde henne säga det blev jag så stolt och glad över hur hur mycket hon växt. Det är sådana tillfällen som ger mig inspiration och arbetsglädej. Dessutom betyder detta att vi kommer ses i sommar och springa en tävling tillsammans. Jag ser verkligen fram emot besöket!

Ps. Efter samtalet funderade jag på varför det är så mycket svårare att coacha sig själv mot rätt beslut och handlingar?