Var det bra eller dåligt? Jag får vänta och se!

Idag gick Ölands Marathon av stapeln. Loppet utgår från Löttorp på norra Öland och är en trevarvsbana i skön Ölandsmiljö. Min tanke var att göra ett lugnt lopp, ett sista långpass innan Kalmar triathlon nästa helg. Jag stod på startlinjen tillsammans med cirka 90 andra löpare, däribland Emelie som hälsade på. Starten gick och jag och Emelie började jogga iväg. Jag kände på en gång att jag hade pigga ben, så efter någon kilometer trippade jag iväg lite före Emelie. Jag sprang endast på känsla, ingen puls, eller distansmätare. Jag har märkt att jag fungerar bäst så på tävling, men på träning använder jag nästan alltid pulsmätare. Jag hade en skön och lätt känsla. Ingenting kändes jobbigt och jag passerade löpare efter löpare.

När jag kom till tio kilometersmarkeringen visade klockan på 47 minuter. Ingen dålig start för att vara mig och det kändes fortfarande lätt. Vid 20 kilometer visade klockan 1:33:19. Vad händer?! Andra tio kilometern på 46 minuter, och fortfarande pigg! Det är ju halva loppet kvar tänkte jag. Strax därefter passerade jag två löpare, jag hejade på dem, peppade och önskade lycka till. Den ene av löparna frågade då vad jag gjorde, skulle jag hålla den farten? Jag svarade att jag troligen höll alltför hög fart, men att det fick bära eller brista. Men någonstans inom mig kände jag att idag var dagen då jag skulle klara ett av årets stora mål: en mara på sub 3:30. Men vad skulle det då innebära för nästa helgs tävling?

Jag fortsatte att springa med en bra känsla. Jag passerade 30 kilometer på 2:23. Jag hade alltså tappat lite på tredje milen som innehöll en kisspaus. Jag var bara tvungen! Nu började det kännas tyngre, men jag kunde fortfarande springa obehindrat. Där och då bestämde jag mig för att springa för att klara mitt mål, även om det kommer surt efteråt (nästa helg). Vid 35 kilometer fick jag en dipp. Det var tungt och jag fick jobba mentalt för att fortsätta. Då blir jag jag omsprungen av en man jag tidigare sprungit om (för övrigt den enda som passerade mig under loppet). Det gav mig den extra energi jag behövde. Jag satte blicken på hans rygg och hängde på. Även om jag inte kunde hålla hans tempo så var det bra draghjälp.

Efter sista vätskestationen (vid 38 kilometer) var det bara att köra på. Jag ökade på steget lite, passerade någon löpare till och när jag nådde Löttorp hörde jag publiken skrika. Bland dem stod Emelie som valt att kliva av efter två varv, nöjd med sitt träningspass. Att se och höra henne gav mig ny energi och jag ökade lite till. Tre hundra meter från mål dyker hon upp igen och springer med mig till målfållan. Måltiden blev enligt min klocka 3:24:51 (det officiella slutresultatet har ännu inte publicerats). Om detta var bra eller dåligt för nästa helg visar sig, men just nu känner jag att det inte spelar någon roll. Jag är så otroligt nöjd och nu ska jag bara njuta av den här prestationen!

Läsarfråga

Det kom en fråga från en av mina läsare och jag tänkte svara här.

"Jag har en fråga kring pulsbaserad träning som jag hoppas du kan och vill svara på? :o)
Jag tänkte försöka bli duktigare på att använda min pulsklocka och träna i de olika pulszonerna, och undrar hur du beräknar vilken arbetspuls du ska ha vid en viss procent?
Tar du med din vilopuls i beräkningen (Karvonens uträkning) eller tar du bara den procent du vill träna på x din maxpuls (220-ålder eller 210-0,5xålder)?
Det blir ju en viss skillnad på arbetspulsen beroende på vilket räknesätt man använder?"

Det finns lite olika sätt att få fram rätt zoner, men för de flesta måste Du känna till DIN maxpuls. Det finns olika formler för att beräkna denna, alla mer eller mindre osäkra. Det beror på att maxpulsen är genetiskt betingad och därför väldigt svårt att få fram genom en formel. Den maxpuls jag pratar om här är den idrottsspecifika maxpulsen, dvs. hur högt kan jag pressa mitt hjärta under en viss - och just denna - aktivitet. För maxpulsen är olika i olika idrottsgrenar beroende på hur många muskler som är aktiverade och vilken yttre påverkan som finns (vatten mm).

För att få fram sin maxpuls finns det lite olika vägar att gå. Tänk på att alla tester ska ske när du är utvilad och fullt frisk. Har du eller har haft hjärtproblem ska du alltid prata med din läkare innan du gör dessa tester.

Maxpulstest: Ett maxpulstest görs tillsammans med en utbildad testledare som på ett säkert sätt kan guida och peppa dig till maximal prestation. Det är sällan du når din maxpuls den första gången/gångerna du gör ett sådant test. För att verkligen nå din maxpuls krävs väldigt stor vana av att kunna ta ut sig maximalt. Men även om du inte är van så kommer testledaren att kunna ge en ganska säker uppskattning om var din maxpuls är.

Eget maxtest: Du kan även göra ett eget maxpulstest, men var medveten om att det är väldigt svårt att pressa sig själv så hårt som det behövs. Det bästa sättet är att hitta en svag uppförsbacke som är runt 600-800 meter lång. Spring sedan denna backe med stegrande fart så att du håller maxfart när det är cirka 100 meter kvar. Jogga ned till start igen. Spring backen tre gånger och se verkligen till att ta i allt du bara kan. Kolla pulsen när du når backens slut, tänk på att pulsen kan öka lite en stund efter att du slutat springa. Notera den högsta puls du fick och lägg sedan på 10-15 slag så är du ganska nära din maxpuls.

Uppskatta: Det går även att uppskatta sin maxpuls genom någon av de formler som finns. Räkna ut din maxpuls enligt någon av formlerna (220- ålder, 210-halva åldern osv) ställ in din klocka på att visa procent av maxpuls, det blir lite enklare på detta settet. Efter uppvärmning jobbar du upp pulsen tills klockan visar cirka 85 procent, fortsätt sedan där i tre till fyra minuter. Det ska vara jobbigt: du ska vara anfådd och det ska vara ansträngande att prata, men du ska fortfarande ha lite mer att ge. Stämmer inte din känsla med detta så ändra maxpulsen i klockan fem slag upp eller ned och försök igen. Om det känns lättare så höjer du maxpulsen, är det jobbigare så sänker du den. På två till fyra ändringar är du tillräckligt nära för att kunna använda det värdet som motionär.

När du sedan har din maxpuls så kan du använda den för att räkna ut de olika zongränserna. Det vanligaste är att ta procent av maxpuls och de zoner som brukar rekommenderas till motionärer är:

1. Uppvärmning eller mycket lätt träning (50-60%)

Det här är en lätt träningszon som för många innebär en snabb promenad eller mycket lätt löpning. Kort sagt en låg energiåtgång där energin till största del kommer från fettet.

2. Lätt träning (60-70%)

Träningsnivån är fortfarande relativt lätt och kan med fördel användas till distanspass eftersom du påverkar hjärtkapaciteten och ökar uthålligheten. Dessutom stärks dina leder och ligament utan alltför stor påfrestning.

3. Relativt ansträngande träning (70-80%)

I den tredje pulszonen blir träningen jobbigare, men det ska fortfarande vara hanterbart. Du förbättrar syresättningen av musklerna och konditionen. Nivån passar bra för snabbdistanser eller lättare intervaller.

4. Hård träning (80-90%)

Nu börjar det bli riktigt jobbigt. I den här zonen förbättrar Du konditionen och stärker hjärtat. Dessutom ökar Du mjölksyratåligheten och kan höja din tröskelpuls. Nivån kan användas för tempoträning och medelintensiva intervaller.

5. Riktigt hård träning (90-100%).

Det här är riktigt tuff träning med höga mjölksyranivåer. Använd den här nivån till högintensiva intervaller, men Du bör vara relativt van vid att träna för att ligga i den här zonen.

Karvonens formel

Ett annat sätt är att använda den så kallade Karvonens formel då du även tar med vilopulsen i uträkningen.

Karvonens formel (maxpuls - vilopuls x tänkt zongräns + vilopuls).

Beräkningen blir lite noggrannare under förutsättning att uträkningen är dagsaktuell. Vilopulsen kan variera ganska så mycket, beroende på om kroppen är dåligt återhämtad eller om du har en infektion i kroppen. Då kan vilopulsen vara förhöjd med 5-15 slag. Om du räknat ut dina zoner med en vilopuls som mättes när du var utvilad och fullt frisk kan du överanstränga dig. Det behöver inte vara någon jättestor skillnad, risken finns ändå att du går över din gräns. Just detta gör att jag tycker denna formel är lite krånglig, även om den är bra.

Ett annat sätt att använda pulsen på är att utgå från son tröskelnivå, men det sparar jag till ett kommande blogginlägg.

Öland från söder till norr

Under mina år här på Öland har jag funderat på att cykla ön från norr till söder (eller tvärtom), alltså mellan fyrarna Långe Jan (i söder) och Långe Erik (i norr). Men av någon anledning har det inte blivit av. Antingen har vi bara varit här någon enstaka vecka eller så har jag haft fullt upp med att bygga på huset. Men nu tyckte jag att det var dags, särskilt som det skulle bli ett bra träningspass inför triathlontävlingen Kalmar om en dryg vecka.

Sagt och gjort. I morse körde jag och frun ner till Ölands södra udde. Även fast jag har varit på Öland regelbundet de sista elva åren så har jag aldrig varit söder om Färjestaden, så det var roligt att se ön från en annan sida. På södra udden släppte frun av mig för att åka vidare till Kalmar för att storhandla och gå på IKEA: - jag är SÅ ledsen att jag skulle cykla och inte kunde följa med... Not!

Jag valde att cykla norrut på den östra vägen där det är mindre trafik. Snabbt märkte jag att borde varit smart (eller kanske lat) och valt körriktning efter hur vindarna låg över ön idag. För redan från början märkte jag att det var motvind som gällde på det här passet. Men det ger ju bara lite extra träning - eller hur!?

Jag trampade på, benen kändes pigga och kilometrarna försvann under mig. När jag började närma mig 80 kilometer var det dags för en liten fika - det hör ju faktiskt till när man cyklar långt. Första ställe som såg trevligt ut var Ölands Boulehall Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om det tidigare, men de hade gott kaffe och goda våfflor.

Efter fikat fortsatte jag att trampa och efter någon mil började jag känna igen mig. Det var fortfarande mot eller sidvind, men det gick ganska ok. När jag sedan svängde ut på den "vanliga" vägen kom väggen: kraftig motvind rakt framifrån. Nu blev det tungt, men med endast fyra mil kvar kändes det överkomligt. Nu tog jag det i korta mentala etapper. JAg fokuserade först på att ta mig till Källa, sedan Löttorp, Böda, Byxelkrok osv. för att slutligen komma till Ölands norra udde och fyren Långe Erik. På det sättet kändes det inte så långt till nästa mål. När jag lade mig i gräset vid fyren och pustade ut hade jag kört 15 mil. Och jag är väldigt nöjd: ett av mina planerade äventyr på ön är avklarat. Vi får se vad nästa blir....!

Plus eller minus på hälsokontot

Jag har haft en härlig dag idag. Den började med att jag klämde ur mig en artikel på ca 4500 tecken. Sen blev det långsimning, 3500 m i bassäng med våtdräkt. Jag är ju ute i senaste laget med simningen och att börja simma in våtdräkten två veckor innan loppet är på tok för sent, men nu blev det så. Och det gick väldigt bra.

När vi kom hem igen var hemma igen drog jag och E igång med bullbak, jag är grym på att baka bullar. Och att baka eller laga mat med E är alltid lika spännande och kul, även om allt tar lite längre tid och hon har sin bestämda åsikt om hur vissa saker ska göras.

Min plan var att passa på och städa lite när degen jäste, men hon hade andra planer. "Pappa kan du hjälpa mig att sätta på mig skorna" hör jag från hallen. När jag kommer dit hade hon plockat fram löparskorna. När jag frågade vad hon ville göra sa hon "träna" som att det var självklart. Med skorna på och på väg ut vände hon sig om och sa "kom då, jag vill ha någon att träna med". Så det var bara att följa med ut och genomföra vårt första PT-pass tillsammans. Det blev marklyft kombinerat med löpning och sedan lite olympiska ringar. Hon gör riktigt fina marklyft.

När vi var tillbaka vid bullbaket funderade jag lite på det här med plus och minus på hälsokontot. Jag kan ju inte ärligt säga att bullar är nyttigt, även om jag skulle vilja. Jag är en riktig "sucker" för kanelbullar (och frun har ett toppenrecept med både kanel och kardemumma). Men att äta en bulle då och då spelar faktiskt inte någon större roll. Speciellt inte om man tränar ganska mycket. Ibland måste man även tänka på själen lite. För mig gör en bulle, vid rätt tillfälle, själen glad.

Efter avslutat bullbak blev det ett brickpass, dvs. att kombinera två grenar och öva övergången mellan dem. Idag blev det cykel och löpning. Just övergången från cykel till löpning kan vara väldigt otäck om man inte är van. Benen är väldigt stumma efter cyklingen, så det är svårt att få till ett bra löpsteg. Till dagens träningspass hade jag satt på de nya tävlingshjulen som jag fått låna för att testa på Kalmar Triathlon. Det är ett par Easton 90 mm karbonhjul och de är så sköna att köra på. Frågan är om jag kommer kunna skiljas från dem efter tävlingen.

Cykling och Hornsjön runt

Som ni förstått är det ganska mycket träning för min del just nu. Igår körde jag ett ordentligt cykelpass bestående av fyra tempointervaller - eller fyra varv - á 2,2 mil. Här på ön är det ganska intressant att cykla dessa intervaller för varje varv kan se väldigt olika ut för vinden har en tendens att ändra sig från en sekund till en annan. På det första varvet hade jag medvind större delen av sträckan och det känns ju alltid bra. När jag sedan gav mig ut på andra varvet hade jag en känsla av att det skulle gå fort med medvind och allt. Men då hade vinden vänt, så istället hade jag motvind stora delar av banan. Och så fortsatte det. Nya förutsättningar på varje varv. Bra träning eftersom jag aldrig kunde slappna av helt utan var tvungen tänka till lite.

I morse hade jag lätt stumma vader och tanken på att springa Hornsjön runt, ett lopp på 5,5 eller 11 km, var inte särskilt lockande. Men sent på eftermiddagen drog jag mig ändå mot Pensionat Hornsjön och starten för loppet. Jag hade bestämt mig för att springa 11 kilometer som ett träningspass (snabbdistans). Efter lite uppvärmning kände jag mig fortfarande stum i benen, men när starten gick hamnade jag så att jag kunde ta rygg på några stycken som höll ett ganska bra tempo. Vi avverkade den första kilometern på 3.39 minuter, vilket egentligen är för snabbt för mig. Men jag höll i och tänkte att farten skulle sänkas när vi kom ut i skogen. Det gjorde den också, men de fyra första kilometrarna avverkades på under fyra minuter per kilometer. Trots det kändes kroppen okej. Hornsjön runt går till stor del på stigar i kohagar och skogen. Vissa partier var lite steniga och en del väldigt leriga, men på det stora hela var banan väldigt fin. De sista två och en halv kilometrarna består underlaget av mjuk sand och det sög ordentligt i benen. Men ganska snart hörde jag hejarop och insåg att målet var nära. Jag lyckades lägga på en liten spurt och gick i mål på 46.34 minuter. Jag är väldigt nöjd!

30 km Sörmlandsled

I början på veckan åkte jag hem till Stockholm en snabbis igen för att träffa kunder och min revisor Ann-Sofie. Vi bestämde att vi skulle springa en sväng innan vi kollade mina siffror. Jag styrde träningen och planen var att springa på Sörmlandsleden. Jag har sprungit där tidigare, men för Ann-Sofie var det första gången. Vi tog pendeln till Handen där stationen ligger ca 100 meter från Sörmlandsleden, precis vid Rudans frilufsområde. Tanken var att springa leden i skönt tempo till Flemingsberg och därifrån ta pendeln hem igen, en sträcka som jag uppskattat till ungefär 25 kilometer.

Sagt och gjort. När vi började springa i Handen hade jag samma underbara känsla som jag när jag sprang Åre Extreme Challange för ett par veckor sedan. Benen bara spratt och det var ren glädje att springa. Ann- Sofie hade en lite tyngre dag. Hon var i slutet på en treveckorsperiod av tung träning, men vi matade på och sprang kilometer efter kilometer. Vi stannade och tittade på kartan lite då och då för att hålla koll på var vi befann oss och hur långt vi hade kvar. När vi hade sprungit nästan 20 kilometer, med lite felspringningar, insåg vi att det skulle bli lite längre än 25 kilometer. För mig kändes det bara bra, men Ann-Sofie började bli sliten. Vi gnetade på och mot slutet började hon "hallucinera" om Coca-cola. Så känslan när vi såg toppen på höghusen var underbar och när vi kom ut på asfalterad mark kollade jag klockan: den visade 30 kilometer! Vi stannade vid första kiosk och köpte dryck. När vi kom hem köpte vi take away och åt maten i solen på bryggan där jag bor. Sen blev det en snabbdusch innan jag skulle träffa nästa kund under tiden som Ann-Sofie gick igenom mina siffror. Dagen avslutades med lite Sup på en spegelblank sjö vid Hellasgården.

Under löpturen på Sörmlandsleden fick jag en idé: Att springa Sörmlandsleden ned till min storasyster som bor mellan Nyköping och Katrineholm, en sträcka på cirka 160 kilometer. Jag tänker mig tre dagars löpning med två övernattningar i vindskydd någon gång i september. Någon som är sugen på att följa med?

Minilopp och långlopp

Idag är jag världens stoltaste pappa! Lilltjejen har sprungit sitt första löplopp: Lilla Victorialoppets miniklass, 1500 meter. Dagen till ära hade hon fått alldeles egna löparkläder - och "löparflätorna" satt också på plats! Jag tycker att det är viktigt att även hon känner att hon har egen och särskild sportutrustning precis som vi. När vi kom till Borgholm frågade vi henne flera gånger om hon ville att min fru eller jag skulle springa med henne, men hon svarade resolut att nej, hon skulle springa själv. Och det beslutet stod hon fast vid. Vi fick inte vara i närheten av henne i startområdet. Hon värmde upp själv, såg med stora ögon på alla andra barn som skulle springa och vi såg att hon var både nervös och förväntansfull. Plötsligt fick vi syn på gamla bekanta till E. En liten tjej hon träffade första gången på BB Stockholm där de föddes med ca 30 minuters mellanrum och sedan tillbringade nästan en vecka bredvid varandra. Trots att de inte setts på länge fann de varandra direkt och sprang hand i hand större delen av loppet.

När startskottet gått och alla stuckit iväg började vi fundera på om vi kanske borde springa med, åtminstone i bakgrunden om något skulle hända. Så jag stack iväg. Men så fort hon fick se mig frågade hon "vad gör du här". Så jag ursäktade mig med att jag ville ta kort och då var det ok. Båda tjejerna stretade på och var superduktiga. Visst var det jobbigt ibland och de gick ett par gånger. Men när vi kom ut ur skogen och de hörde publiken fick de nya krafter. När de kom in på idrottsplatsen spurtade de och tog sig i mål på ca 13 minuter. De pustade ut i ungefär två sekunder och sen var det dax för det viktigaste: medalj och glass! Jag är så otroligt stolt över henne och det var så roligt att hon själv tyckte det var kul att springa, så jag hoppas det blir fler lopp i framtiden.

Efter en fika i Borgholm satte vi oss i bilen och började köra hemåt. För nu var det min tur. Familjen släppte av mig på vägen, i Sandvik knappt 3 mil söder om Böda där vi bor. Målet var att springa hem och utforska den västra kustvägen, en väg jag tidigare aldrig sprungit så långt söderut. Det var otroligt vackert med havet och Kalmarsund på vänstra sidan och det öländska Alvaret på de högra.

Men löpturen hade ett smolk i bägaren: Efter en knappt timmes löpning kände jag plötsligt något rinna längs med benen. Jag kastade av mig vätskeryggsäcken och upptäckte att vätskeblåsan gott sönder. Det värsta är att det inte är första gången det händer mig. Båda gångerna det hänt mig har vätskesäcken spruckit. En gång kanske kan betraktas som otur, men två gånger....? Nu kommer i alla fall inte jag använda en vätskeblåsa från Nathan Human Propulsion Laboratories igen. Så jag avslutade med att springa de sista ca 20 km både varm och törstig. Så när jag kom hem var det vätska som gällde. Dessutom var jag otroligt sugen på läsk. Det händer inte ofta, men nu blev det en flaska Schweppes Lemon. Sen blev det läggdags tidigt efter en väldigt, väldigt bra dag.

Åre i eufori!

Vilken helg jag haft i Åre! Tidigt i fredagsmorse tog jag flyget till Östersund. Hur jag skulle ta mig därifrån till Åre visste jag inte, men tänkte att det går väl tåg eller någon buss. När jag landade och började kolla blev jag förvånad: det fanns inget som skulle funka både dit och hem. Att ta mig dit skulle inte vara några problem, det fanns ett tåg senare under dagen som skulle fungera. Men för hemresan på söndagen så fanns det varken tåg eller buss där jag skulle hinna med mitt flyg. Alternativet var flygtaxi, men det skulle kosta nästan tusen kronor vilket jag inte tyckte det var värt. I det läget såg jag reklamskyltarna för hyrbilar, så jag chansade. Och hade tur! Det fanns en bil ledig OCH det blev mycket billigare än alternativen - och dessutom är det ju ganska bekvämt att kunna åka när jag känner för det. Men jag funderar fortfarande på varför de inte anpassar tåg- och bussförbindelserna med flygen. Så många är det ju inte.

Annars ägnades fredagen åt förberedelser inför tävlingen, häng med med trevliga människor och mycket nervositet. För jag har varit väldigt nervös och orolig för det här loppet. Att springa femton kilometer är inga problem, men när dessa även innehåller tusen höjdmeter upp och ned är det en annan sak. Jag har aldrig tidigare sprungit i fjällen och visste inte hur jag skulle klara det. Så det var både skrämmande och spännande.

Klockan 9 på lördagsmorgonen gick starten för lagtävlingen. James som körde den första sträckan (paddling) gissade att det skulle ta knappt två timmar. Jag gick upp vid sju, sprang ett par kilometer för att få igång kroppen. Efter frukost och lite vila såg jag till att vara vid växlingszonen runt klockan 10.00. Jag gick runt och insöp den trevliga atmosfären, gick på toaletten ett par gånger (jag springer alltid på toaletten flera gånger innan en tävling) och värmde upp lite till. James kom springande upp mot växlingen ca kl. 10.45 och då var det min tur att börja jobba. Efter en klapp på axeln från James började jag trippa uppåt över Åre torg, mot Tott hotel och vidare upp i Tottliften. Mitt mål var att klara löpningen på två och en halv timme, men redan efter torget började jag att passera tävlande som gick istället för att springa. Så jag började fundera på om jag var dum som sprang och om jag skulle få äta upp det senare. Men jag kände mig ganska pigg och körde på.

Vid Tottliften kom den första ordentliga branten, där valde jag då att gå istället för att springa. Jag visste inte hur banan såg ut, men hade sagt till mig själv att vara smart och gå i de riktigt branta partierna och springa när det planade ut. Den planen höll bra och jag passerade många löpare från olika klasser (solo och duoklasserna startade innan lagklassen). Första delen av banan var en jordstig som på vissa ställen var ganska lerig. Men ju högre upp jag kom desto mer sten och berg blev det och mycket blötare och lerigare. Vissa delar mot slutet av stigningen var mer klättring än löpning. Så roligt! Jag visste inte hur banan såg ut då det var första gången jag springer här men jag kände mig stark hela vägen och efter en timme såg jag Åreskutan. Vilken glädje! Jag ökade stegen och sprang in i kontrollen för ett glas saft och en banan.

Sen bar det utför och jag kände en sån eufori när jag sprang. Jag skrek av glädje och skrattade högt när jag kastade mig ner för berget. Det var väldigt stenigt och trixigt i början, jag fick leka bergsget och det var väldigt roligt. Ett parti sprangs på skrå i snö om man ville - och det ville jag. Längre ned blev det mer myrlikt underlag. På ett par ställen sjönk jag ner till knäet i leran, på ett ställe trodde jag faktiskt att skon skulle bli kvar. Banan slutade med några kilometer på grusväg.

När jag trodde att jag hade cirka fyra kilometer kvar började jag höra en röst. Det lät som en speakerröst, men det kunde det väl inte vara? Det måste helt enkelt vara från något av de hus som fanns i närheten. Men rösten blev starkare och starkare och när jag frågade en man bland åskådarna hur långt det var kvar fick jag reda på att det bara var femhundra meter. Då blev det extra fart på mina ben! När jag kom in för växling hade mycket krafter kvar. Otroligt glad och full av energi kunde jag konstatera att jag klarat det på under två timmar! Jag är så nöjd. Jag har alltid älskat att springa i skogen och annan sorts terräng men tyvärr har det inte blivit så mycket av det de sista åren. Nu får det bli en ändring på det, det är ju så underbart!

Skönt cykelpass, men katastrofal simning

Jag och min nya cykel börjar lära känna varandra mer och mer. Dagens pass var skönt, men jobbigt. Tanken var att göra runt nio mil, gärna med lite insprängda intervaller, och det blev det. Började med vinden i ryggen och det kändes väldigt lätt. Jag fick hålla igen under uppvärmningen men sen kicka jag igång. Det blev två mil i högt tempo sedan fortsatte jag med tio minuters tempo intervaller resten av träningen. Nog för att jag veta att jag brukar ha lätt för cyklingen men idag gick det nästan för lätt. I intervallerna kunde jag nästan hålla samma tempo som när jag tävlade förr. Med tanke på att jag inte har mer än 8 cykelpass i år så är jag lite förvånad att kroppen svarade så bra som den gjorde idag. Hur som helst riktigt skönt att få den känslan med tanke på att det bara är en månad kvar till Kalmar Järnmannen.

Då är jag mer orolig för simningen som varit ett problem då min axel strulat mycket. Nu känns det som att den fungerar ok, men jag har ju ingen vana och teknik. Och igår var kanske inte den bästa dagen att ta sitt första simpass utomhus på: det gick närmare en meters vågor i havet! Visst en meter låter inte så mycket, men när man simmar känns det. Vet inte hur länge jag höll på, men jobbigt var det. Jag hoppas få till det innan Kalmar - jag har ju faktiskt en HEL månad på mig ;)

I morgon är det dags att åka från Öland ett tag. Först ska jag träffa lite kunder i Stockholm och sedan far jag vidare till Åre där jag ska springa upp för någon kulle som visst kallas Åreskutan....? Jag ska alltså springa löpetappen för ett lag på Åre Extreme Challange. Det som lät så bra för några veckor sedan, känns som en något mindre bra idé idag. Vad tänkte jag på egentligen? Rent planeringsmässigt ligger inte tävlingen så bra, med tanke på både andra tävlingar och semestern med familjen. Men det lät ju så roligt - om man nu kan tycka det är roligt att springa uppför Åreskutan (har ni sett hur hög den är?). Jaja, har jag nu lovat det så är det bara att köra på. Och det ska bli både utmanande och roligt.

Stolt och inspirerad

För mig är jobbet som tränare så mycket mer än bara träningen. Jag vill se helheten för att få träningen och kroppen att fungera. Och med helheten menar jag alla delar av personens liv, oavsett om det är en motionär eller någon som tävlar på elitnivå. Ibland blir det ju lite för mycket i livet och träningsmotivationen försvinner. Eller så blir träningen ytterligare ett stressmoment när vila är det enda rätta. Och visst är träningen viktigt även i dessa lägen, men ibland måste vi inse att det finns annat som måste komma före och som måste få vara viktigare.

I min roll som coach försöker jag hjälpa människor att själva hitta vägarna och komma fram till beslut genom att vägleda dem. Att hjälpa dem att sätta realistiska mål och nå dem. Och ibland blir jag lite extra stolt över dem. Igår pratade jag med en tjej som tävlar på elitnivå inom sin idrott och som jag coachat mot ett par speciella mål under året. Det första klarade hon med bravur. Hon gjorde så fantastiskt bra ifrån sig, långt över mina förväntningar. Tyvärr innebar tävlingen att hon tog ut sig lite för mycket och kroppen gick in i ett stresstillstånd. Sedan dess har jag försökt lämna henne ifred för att inte stressa henne ännu mer. Men jag har ändå försökt visa att jag finns här - om och när hon vill. Särskilt med tanke på att hennes andra mål äger rum under hösten och kräver en extremt hård prestation. Under vårt samtal igår berättade hon att hon bestämt sig för att avstå från den tävlingen. "Den finns ju kvar" sa hon. Och när jag hörde henne säga det blev jag så stolt och glad över hur hur mycket hon växt. Det är sådana tillfällen som ger mig inspiration och arbetsglädej. Dessutom betyder detta att vi kommer ses i sommar och springa en tävling tillsammans. Jag ser verkligen fram emot besöket!

Ps. Efter samtalet funderade jag på varför det är så mycket svårare att coacha sig själv mot rätt beslut och handlingar?

Vila, värme och en bränd rygg

Nu har jag njutit av min första semestervecka. Efter midsommarhelgen blev E och jag ensamma på Öland, ungefär samtidigt som solen och värmen kom. Så vi har mestadels spenderat dagarna på stranden. Det är riktigt härligt att se lilltjejen. Att vara vid vattnet är det bästa hon vet, hon är helt klart ett "vattendjur". Jag var likadan när jag var liten. Jag badade så fort isen hade släppt och kom jag inte upp förrän läpparna var lila. Numera brukar de flesta kalla mig badkruka - och jag kan kan till viss del hålla med dem. Jag vill ha varmt vatten (gärna runt 25 grader) för att tycka det är skönt att bara bada. Men handlar det om någon typ av vattensport bryr jag mig inte. När jag var i Dala-Floda och forsspaddlade vad det till exempel 13 grader i vattnet. Och visst, vi hade våtdräkt på oss, men man blir ordentligt kall ändå. När jag tävlade i kortdistanstriathlon hände det också att jag simmade utan våtdräkt i 17 grader. För mig handlar det nog inte så mycket om hur kallt det är utan vad jag ska göra. Att bara ta ett dopp när det är kallt - och det inte är nödvändigt - känns inte så lockande, men ge mig en surfbräda eller något så hoppar jag i med glädje.

Vi har haft det väldigt lugnt och skönt här och det är precis det jag behöver. Lite träning har det blivit, men inte mer än ett pass om dagen. Stora fokuset har varit att E ska ha det bra. Som tur är gillar hon att sitta i vagnen när jag springer, på så sätt har jag kommit ut på några löprundor. I onsdags fick jag dessutom lite barnvaktshjälp. E var hos en kompis där bästa J lovade att passa henne ett par timmar. Så jag tog tillfället att rasta "det nya spjutet från Merida", sex mil tempo blev det. Med tanke på att jag kört så lite cykel kändes snitthastigheten på 33 km/h bra, särskilt som jag inte låg över 70% av maxpuls. Men det finns en del mer att göra där. Dessutom behövs det några mil till för att köra in cykeln, men det känns redan nu väldigt bra.

Och så har jag - i vanlig ordning -lyckats bränna ryggen de här dagarna. Eller dagarna: det skedde i måndags, alltså första dagen på stranden. Jag var duktig och använde solskydd (jag har blivit mycket bättre på det mot tidigare), men kom ju inte åt överallt på ryggen. Så nu kan man se exakt var jag inte kom åt! Det innebär också att det tydligt går attt se mina brister i rörligheten av axelleden. Sen kom jag på att E kunde hjälpa mig att smörja ryggen, och det gör hon med glädje. Hon är världens bästa dotter.

Ps. Jag har även fått ett väldigt roligt jobb under hösten. Jag återkommer med det när det är officiellt.