Var det bra eller dåligt? Jag får vänta och se!

Idag gick Ölands Marathon av stapeln. Loppet utgår från Löttorp på norra Öland och är en trevarvsbana i skön Ölandsmiljö. Min tanke var att göra ett lugnt lopp, ett sista långpass innan Kalmar triathlon nästa helg. Jag stod på startlinjen tillsammans med cirka 90 andra löpare, däribland Emelie som hälsade på. Starten gick och jag och Emelie började jogga iväg. Jag kände på en gång att jag hade pigga ben, så efter någon kilometer trippade jag iväg lite före Emelie. Jag sprang endast på känsla, ingen puls, eller distansmätare. Jag har märkt att jag fungerar bäst så på tävling, men på träning använder jag nästan alltid pulsmätare. Jag hade en skön och lätt känsla. Ingenting kändes jobbigt och jag passerade löpare efter löpare.

När jag kom till tio kilometersmarkeringen visade klockan på 47 minuter. Ingen dålig start för att vara mig och det kändes fortfarande lätt. Vid 20 kilometer visade klockan 1:33:19. Vad händer?! Andra tio kilometern på 46 minuter, och fortfarande pigg! Det är ju halva loppet kvar tänkte jag. Strax därefter passerade jag två löpare, jag hejade på dem, peppade och önskade lycka till. Den ene av löparna frågade då vad jag gjorde, skulle jag hålla den farten? Jag svarade att jag troligen höll alltför hög fart, men att det fick bära eller brista. Men någonstans inom mig kände jag att idag var dagen då jag skulle klara ett av årets stora mål: en mara på sub 3:30. Men vad skulle det då innebära för nästa helgs tävling?

Jag fortsatte att springa med en bra känsla. Jag passerade 30 kilometer på 2:23. Jag hade alltså tappat lite på tredje milen som innehöll en kisspaus. Jag var bara tvungen! Nu började det kännas tyngre, men jag kunde fortfarande springa obehindrat. Där och då bestämde jag mig för att springa för att klara mitt mål, även om det kommer surt efteråt (nästa helg). Vid 35 kilometer fick jag en dipp. Det var tungt och jag fick jobba mentalt för att fortsätta. Då blir jag jag omsprungen av en man jag tidigare sprungit om (för övrigt den enda som passerade mig under loppet). Det gav mig den extra energi jag behövde. Jag satte blicken på hans rygg och hängde på. Även om jag inte kunde hålla hans tempo så var det bra draghjälp.

Efter sista vätskestationen (vid 38 kilometer) var det bara att köra på. Jag ökade på steget lite, passerade någon löpare till och när jag nådde Löttorp hörde jag publiken skrika. Bland dem stod Emelie som valt att kliva av efter två varv, nöjd med sitt träningspass. Att se och höra henne gav mig ny energi och jag ökade lite till. Tre hundra meter från mål dyker hon upp igen och springer med mig till målfållan. Måltiden blev enligt min klocka 3:24:51 (det officiella slutresultatet har ännu inte publicerats). Om detta var bra eller dåligt för nästa helg visar sig, men just nu känner jag att det inte spelar någon roll. Jag är så otroligt nöjd och nu ska jag bara njuta av den här prestationen!