In i väggen....?

Vi människor kan pressa oss själva väldigt långt. Vi är otroligt uthålliga och vi klarar mycket, både fysiskt och mentalt. Men ibland går vi över gränsen. När jag pratar om träning är jag noga med att även prata om vila. Ska jag kunna hjälpa någon med träningen måste jag även ha koll på hur personen i fråga lever sitt liv för övrigt. Hur mycket han eller hon jobbar, hur mycket sömn som är normalt, hur ser familjelivet ut m.m. Annars vet jag inte hur stor träningsbelastning som är möjlig för just den personen. Sover jag endast 5 timmar per natt och jobbar 50-60 timmar per vecka kommer jag inte att kunna träna 20 timmar. Belastningen på kroppen blir för stor och den kommer inte kunna ta åt sig den träningen. För att inte tala om att knoppen också tar stryk.

Men jag vet att detta är lättare sagt än gjort. Vi är inga superhjältar någon av oss. Med jämna mellanrum kommer vi alla att hamna i perioder där vi på ena eller andra sättet inte lyckas hålla balansen i livet. Det viktiga är då att lyssna på kroppen och knoppen så att vi inte pressar den för långt. Kroppen vill hjälpa oss med den behöver lite ömhet tillbaks för att kunna göra detta. Perioderna i livet när allt är hysteriskt går ju tyvärr inte att undvika. Och det är ju ok så länge det gäller kortare perioder. Tyvärr tenderar dessa perioder att gå från en vecka till flera veckor och ibland månader. Undantaget blir plötsligt normalläge. Och förr eller senare säger kroppen ifrån. Lyssnar vi på kroppen i tid räcker med en kortare viloperiod för att återhämta oss. Men om vi i dessa lägen ignorerar kroppen kan det sluta med långvarig sjukdom.

Jag brukar vara duktig på att lyssna på min kropp, på att känna när gränsen är nådd. Och nu är jag där. Efter en vår med mycket av allt och en maj som varit totalt hysteriskt känner jag att min kropp och knopp behöver lite vila. Missförstå mig inte, nästan allt jag gjort är saker jag tycker är roliga. Men det spelar ju ingen roll när det blir för lite vila. Efter min helg i Åre vaknade jag med feberkänningar och alltså hög tid att slå av på takten. Som tur är väntar nu nästan en veckas ledighet på sköna Öland där jag brukar kunna ladda batterierna ordentligt.